Klippan bakom grottan
Kappadokiens uthuggna grottor: en historia före middagen
Grottrestaurangen som är värd för din turkiska natt ligger i ett landskap format under tusentals år. Här är geologin och historien bakom Kappadokiens grottor.
Se Turkish Night Kappadokien på GetYourGuide ↗Vulkanisk aska, förvandlad till byggnadssten
Kappadokiens grottor finns till på grund av geologi, inte av val. Forntida utbrott från närliggande vulkaner, däribland Erciyesberget, täckte regionen i tjocka lager av vulkanisk aska som med tiden komprimerades till tuff – en mjuk, formbar bergart som är lätt att hugga ut med handverktyg medan den är fuktig, och som sedan hårdnar när den utsätts för luft. Det är den kombinationen som gjorde att generationer av lokala samhällen kunde gräva ut bostäder, förrådsutrymmen och kyrkor direkt i bergssluttningar och klippkoner i stället för att bygga uppåt, och det är samma bergart som en turkisk nattgrottlokal är uthuggen ur idag. Tuff isolerar också naturligt, vilket håller interiörerna svala på sommaren och varma på vintern.
Tusentals år av grävande
Människor har huggit i Kappadokiens klippor under mycket lång tid – de tidigaste kända bostäderna och förrådsutrymmena är över två tusen år gamla, långt före regionens berömda klippkyrkor. Dessa kyrkor och klosterkomplex, dekorerade med fresker som fortfarande finns bevarade på sina håll, höggs till största delen ut mellan 400- och 1000-talet under den bysantinska eran, då Kappadokien blev ett viktigt centrum för tidigt kristet klosterliv. Omfattningen är slående: regionen rymmer hundratals klippbostäder och kapell utspridda över sina dalar – en av de tätaste koncentrationerna av grottarkitektur någonstans i världen.
Underjordiska städer byggda för skydd
Bortom de enskilda grottbostäderna högg invånarna i Kappadokien ut hela underjordiska städer, där de mest kända är Derinkuyu och Kaymaklı. Derinkuyu sträcker sig över cirka 18 nivåer ner till ett djup av ungefär 85 meter och tros ha kunnat härbärgera tusentals människor, tillsammans med boskap och matförråd, komplett med ventilationsschakt och stendörrar som kunde försegla tunnlarna inifrån. Dessa var inte vardagshem utan tillflyktsorter, använda under perioder av invasion och instabilitet genom århundradena. Derinkuyu återupptäcktes inte förrän 1963, då en boende som renoverade sitt hem bröt igenom till en dold passage.
Göreme och dess UNESCO-status
Göreme, den lilla staden som idag är regionens turistiska centrum, ligger bland kluster av uthuggna kyrkor och före detta klosterceller som nu bevaras som ett friluftsmuseum. Med hänsyn till landskapets täthet och ålder har UNESCO skrivit in Göreme nationalpark och Kappadokiens klippformationer som världsarv, vilket skyddar både de naturliga klippformationerna och de människoskapade grottorna som huggits ut i dem. Det är detta skyddade landskap – inte en kuliss byggd för turister – som Kappadokiens hotell, restauranger och turkiska kvällsställen ligger inom.
Från boende till middagsställe
Många av de grottstrukturer som idag används som hotell och restauranger är anpassningar av genuint gamla utrymmen, uthuggna eller utvidgade med samma grundläggande tuffstensmetoder som använts i århundraden, och utrustade med modern belysning, ljud och kök snarare än nybyggda från grunden. En Turkish Night-arena är i allmänhet en av dessa anpassade grottor snarare än en specialbyggd kopia, vilket är en del av varför atmosfären – stenväggarna, den naturliga akustiken, den svaga kylan från berget även en varm kväll – känns helt annorlunda än en konventionell restaurang eller eventlokal. Du äter inne i en äkta del av regionens långa historia av att hugga i berget, inte i en tematiskt rekonstruerad efterbildning av en sådan.
Osäker på vilken turkisk natt, eller vilken grottlokal?
Lämna din e-postadress och ungefär när du reser — så skickar vi en kort sammanfattning av hur Cappadocias turkiska nattföreställningar står sig mot varandra, vad som vanligtvis ingår i programmet, och om upphämtning från ditt hotell ingår.